Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av carin johansson - Onsdag 16 aug 14:00

... och ibland känner jag att jag inte hänger med i svängarna... Hur hamnade vi i mitten av augusti...? Sommaren har gått rasande fort! Och när jag lutar mig tillbaka och tänker tillbaka, så kan jag konstatera att sommaren har varit en sådan där bra, rolig sommar som man hoppas på när vintern börjar sjunga på sluttampen och våren nalkas.... En sommar som bjudit på mycket umgänge, som jag bara älskar! Det enda som saknats är väl värmen... Men ja ja... Vi har i varje fall en bra sommar att tänka tillbaka på när höstmörkret närmar sig... Och när vi nu närmar oss höstmörkret så börjar ju de där magiska gryningarna komma.... Augustimorn´ar som bjuder på dimma och magiskt morgonljus....  

Det som på något sätt får mig att acceptera och stå ut med tanken på att sommaren börjar ta slut... Jag gillar ju inte höstmörker och vintern...


Men morgonljuset får mig att stå ut med det faktum att man går mot mörkare tider...

 


Något vi ägnat oss mycket åt i sommar, är ju vår älskade Herkules. Han är vår lycka på fyra ben! Fantastiska, älskade ponny! Den resa vi gör med honom just nu, är så fantastiskt rolig! Ren och skär lycka! Vi vet att vägen med våra fyrbenta vänner inte alltid är så enkel och inte alltid så rak, så därför njuter vi enormt just nu och glädjs oerhört över av att just nu fullkomligt surfa på vågen av lycka! Träning, tävling och allt kring häst känns just nu enkelt och glädjefyllt! Ren och skär lycka!


 


Vi har ju såklart många runt oss som hjälper oss att uppnå det vi strävar efter! Livet med och runt häst, består till stor del av ett teamarbete. Allt från familjen till tränare, hovslagare och veterinärer. Och vi kan bara tacka vår lyckliga stjärna att vi har ett team av underbara människor runt oss!


Och i helgen som var, så lyckades Matilda och Herkules att uppnå en placering, på tävlingen vi var ute på...

 


Så otroligt roligt! Och så otroligt välförtjänt!


Ta hand om er!

ANNONS
Av carin johansson - Tisdag 2 maj 09:30

... så länge jag lever... Jaa, jag tror faktiskt det! I torsdags morse ringer min goa vän Lotta... -Har ni något planerat till Valborg? Och vi hade faktiskt inga särsklida planer... -Vill ni hänga med till Haverdal för att galoppera på stranden??? Ni behöver ju inte fundera på svaret....

Kl 08.00 på Valborgsmässoaftons morgon rullade vi från Finabo, med siktet inställt på Haverdals strand... Vi kände redan då, att det fanns förhoppning om att kunna få uppleva en magisk dag på standen...


Och vår förhoppningar inbringades till fullo! En magisk, ljuvlig och helt glimmrande dag, väntade oss! En sådan där dag, som man inte ens vågar att hoppas på... En sådan där dag som överträffar alla förväntningar!


 


Den här vintern har varit mörk och motig... Jag har längtat efter vår och värme... Och vips, så dök våren upp! Och vi fick uppleva en dag, som jag faktiskt tror att jag kommer minnas så länge jag lever! Magiskt är ordet!


 


Kan livet bli bättre? Sol, värme, hästar, fantastiska vänner och lite nybakta bullar på det...? Nej, jag tror faktiskt inte det....


Sköt om er! Kram Carin

ANNONS
Av carin johansson - Torsdag 6 april 11:33

... till det yttersta... Kan man ibland hamna i funderingar kring livets mening...


Denna sista veckan, har mentalt varit en pröving... Kantad av nattsvart, outgrundlig sorg...


I söndags skedde en fruktansvärd olycka, där 52 ungdomar i från vår kommun, kastades in i en tragedi genom en tragisk bussolycka... 3 ungdomar omkommer... Och åtskillga skadas svårt... En tragedi så svart och så sorglig att det stundtals varit svårt att ens andas... Då vi lever i en liten kommun, så har vi alla på något sätt anknytning till någon som är drabbad... Och vi känner, vi lider och vi gråter med er som har förlorat ett barn... För er vars barn som på ett eller annat sätt är drabbad och inblandad...


 


Det går inte ens att njuta av våren som den här veckan har gjort intåg med sol och blåsippor... Det som i vanliga fall, får mig att sjuda av lycka inför kommande årstid... Men nej, det går inte att känna glädje...


Som extra pröving, den här veckan, så var det i tisdags dax att säga farväl till Affi... Som förlorade kampen mot den där tumören i hjärnan... Affi som så tappert höll humöret uppe... Affi som kämpade in i det sista... Men till sist fick ge vika... Fy faan, vad orättvist...


Jag kommer igen, men just nu måste jag bara få gråta lite...


Och jag väljer att citera Ann-Sofis kloka bror Klas-Göran, som skickade med oss en så fin uppmaning efter begravningen:

"Lev här och nu. Gårdagen kan vi inte göra ogjord, om i morgon vet vi inget, hur vi än planerar. Ta hand om er. Och glöm inte att säga orden: JAG ÄLSKAR DIG!"

Av carin johansson - Fredag 24 mars 15:22

Ni som har hängt med, kommer kanske i håg att jag startade den här bloggen från allra första början på grund av min sjukdom, mikroskopisk polyangit. När jag insjuknade år 2005, så kände jag mig så extremt ensam med den här diagnosen... Det fanns verkligen INGEN som jag kunde dela det med eller höra efter vilka erfarenheter de hade... Jag fick knappt träff på Googel....   


I dagens läge är det annorlunda... Med sociala medier så är det betydligt lättare att komma i kontakt med människor i samma situation... Och jag inser när jag tar del av andras historier och erfarenheter, att jag är otroligt lyckligt lottad!


Jag har haft en extrem tur i mitt sjukdomsförlopp...


Som sagt, jag insjuknade år 2005. Läkarna valde en ganska aggresiv medicinering, då jag var rejält dålig... Sjukdomen gick i remission och visade ingen aktivitet, så när som på mina antikroppar... Dessa värden ville inte sjunka ner i 0... På grund av att jag hela tiden påvisade antikroppar i mitt ANCA-prov så valde läkaren att hålla mig kvar på Imurel i 10 år... För två år sedan så sattes Imurel ut... Min läkare var orolig för bakslag... 1 år efter utsättandet av Imurel så hade mina antikroppar ÖKAT, vilket inte är så bra... Så jag ljuger om jag påstår att jag INTE var lite orolig inför årets kontroll... Åt vilket håll hade mina antikroppar tagit vägen?!....

 


I förra veckan var det så dax... Jag talade om för läkaren att jag MÅR bra och KÄNNER mig bra men det luriga med den här sjukdomen, är ju att det inte alltid är med verkligheten överensstämmande....


Men i onsdags kom brevet... Antikropparna var nu längre inte mätbara!!! Lyckan är fullständig! Att efter 12 ÅR, så äntligen är värdet nere på 0!!! Och med tanke på hur mina njurar har återhämtat sig, från 38 % kapacitet till 62 % kapacitet, så får jag nog nästan lov att använda mig av ord som FANTASTISKT!!!


Jag känner mig oerhört lyckligt lottad!


Önskar er en härlig helg!

Kram Carin

Av carin johansson - Onsdag 1 feb 15:59

... över att dotterns ridolycka, för två veckor sedan, slutade så väl som den gjorde...


Vi var på hoppträning och alldeles i början av passet så börjar en häst skena... Rakt mot Matilda och Herkules... Och stackars Herkules tror att han är utsatt för ett anfall... Flyr undan i panik samt bockar i försvar mot den andra hästen... Matilda har den här gången otur... Tappar balansen... Flyger av... Och landar i en rejäl smäll på bäckenet och drar därefter i bakhuvudet i sanden... Vi trodde till en början kanske inte att det var så allvarligt... Men smärtan tilltar... Och vi beslutar oss för att tillkalla ambulans... Det jag så innerligt hoppades att jag aldrig skulle behöva göra... Slå de där siffrorna... 112... Men ändå så sköljer ett slags konstigt lugn och närvaro över mig i samma ögonblick som jag inser att jag måste tillkalla hjälp...


Och på 5 minuter har vi ambulansen på plats... Två helt underbara killar! Vilka vardagshjältar! Proffs ända ut i fingerspetsarna... Det är bara ett problem... Jag lät Matilda sätta sig i bilen, medans jag skulle lasta hästen... Och där ligger hon nu... Oförmögen att röra sig... Men killarna ringer snabbt upp en ambulans till, så helt plötsligt står där fyra proffs som gemensamt hjälps åt för att säkra upp och ta ut Matilda ur bilen... När vi väl lyckats få henne säkert ur bilen, går färden mot Akuten som ett prio 1-larm... När vi anländer står personalen redo i akutrummet för att ta sig an och undersöka Matilda. Jag känner en sådan otroligt tacksamhet över vad jag ser framför mig! När allt fungerar som man innerligt hoppas att det skall göra, den dagen man behöver hjälp...


Och TACK och LOV, inga frakturer, utan bara en mörbultad och blåslagen tjej!


Men där och då, kände jag mig som en stolt skattebetalare


 


Han är ju den gosigaste och finaste vi vet, vår underbara Herkules!

Av carin johansson - Tisdag 10 jan 09:44

I Finabo bor det ju numera två hundar... Hundflocken utökades för 2 år sedan med en tax, efter att sonens idoga TJATANDE lyckades få sin mamma att ge upp... Mamman var ganska nöjd med EN hund, men det var inte sonen... Han var HELT övertygad om att han ville ha en tax... Och det är verkligen sonens tax... Nästan lite rörande att se bandet som finns mellan dom... Sally och hennes husse... Ren och skär kärlek... Det går verkligen att se hur hon avgudar honom och Filip sin lilla Sally...


 


Selma, beaglen, har väl kanske inte alla gånger varit lika förtjust... Tyvärr fick deras relation en ganska tråkig start, men tack och lov, så har den repat sig. Precis innan det var dags att hämta Sally, så drabbades Selma av livmoderinflammation... Vi märkte tydligt på Selma att hon inte var sig själv och vi åkte därför med henne till Blå Stjärna, där hon blev inlagd... Med tydliga symptom på livmoderinflammation... Jag var tydlig och talade om för veterinären att jag ville få Selma opererad som åtgärd... Dagen efter blir jag uppringd från Djursjukhuset... Det hade INTE bivit ngn operation utan i stället hade man valt att sätta in antibiotika på Selma. Mot min önskan. Och beslutet gundade sig på att när man gjorde ultraljud så kunde man inte se att livmodern var förstorad... Och då ställer tydligen inte Agria, försäkringsbolaget, upp och tar kostnaden...  Jag var besviken över beslutet men kände att det inte fanns så mycket jag kunde göra... Vi fick hem vår lilla Selma och vi märkte ju en klar förbättring på Selma. Hon var glad och pigg igen och ville leka. Frid och fröjd. Vi hämtar hem lilla Sally. Tiden går och våra fröknar börjar sakta bekanta sig... Vi känner dock inte riktigt igen vår Selma... Hon är sig inte riktigt lik... Är det måne tro chocken av att ha fått en tax i huset..? Lite svartsjuk...? Hela Selma känns låg och håller sig liksom på sin kant... Så kommer ÄNTLIGEN Selmas högtid på året! JAKTEN!!! Det som är hennes passion i livet... När hon och husse ger sig av ut... Så en söndag, när husse kommer i sina gröna byxor för att ge sig ut med Selma, så kliver hon inte ens ur sin säng... Men lilla Selma... Med ens förstår vi att hon är SJUK... Fram med termometer... Jo då... Selma har feber... 39 grader... Som stiger under dagen ... När eftermiddagen kommer, packar vi in vår lilla pälskling och beger oss till Borås och Selma blir inlagd igen.... På måndagen blir jag uppringd från Djursjukhuset... De kan inte hitta vart felet sitter, men helt klart mår hon inte bra... På tisdagen blir det napp! Akut njursvikt! Kraftig antibiotika på tre veckor sätts in, men nu MÅSTE hon väl ändå bli bra! Tre veckor går och det är dax för återbesök... Ett ultraljud på njurarna skall göras för att se hur de ser ut efter antibiotikan... Selma sövs inför undersökningen... Veterinären kommer och vi vänder upp Selma på rygg för att påbörja undersökningen... Då, där, börjar var sakta sipra ut ifrån livmodern.... När Selma ligger på rygg... Jag tror aldrig jag har sett en så chockad och förvånad min, som veterinären då uppvisar... Stackars lilla Selma... Det är alltså livmodern som ligger bakom alltihop... Bakterier har vandrat med blodet och satt sig i njuren och slagit ut dessa.... Ny konsultation m Agria görs och JOOO den här gången ställer de upp på operation och tar kostnaden... Operationstid bokas ngn dag senare och Selma lämnas in på sjursjukhuset IGEN... Operationen gick bra... Men Selma får lite annorlunda smärtlindring pga sina njurar... Vi hämtar hem henne och tänker att YES, nu äntligen är vi kvitt bekymmren... Det går ett dygn el två... Sedan börjar hon kräkas och vi ser hur dåligt hon mår... Bara att ta nästa vända till Djursjukhuset... Vid det här laget, så börjar jag misströsta... Jag tappar tron på att det här kommer att gå vägen... Mentalt börjar jag förbereda mig på att jag kommer få ställa mig in på ett liv utan Selma... Selma har fått bukspottskörtelinflammation, pankreatit... Helt j....a osannolikt! Men veterinär har en positiv inställnig och hävdar att detta skall gå bra! Selma kommer att bli återställd! Jag ber även en av mina nära vänner som till yrket är just veterinär, om råd... Är det här försvarbart...? Eller är det djurplågeri...? Men jag får förhoppningar om att det skall bli bra...


Och i dag, blir jag så lycklig inombords när jag tittar på Selma... Hon är åter en glad, busig och lycklig beagel.... Vi känner igen hennes upptåg och bus... Och hon är åter en jakthund! Men jag ljuger om jag inte medger att jag verkligen misströstade...


 


Men allra bäst med att ha fått en tax i huset, tycker Selma... Är att mattes benhård regler med att det inte får vara husdjur i möblerna, har lösts upp... Så numera är soffan intagen av två mycket nöjda hundar....

Av carin johansson - Torsdag 5 jan 14:19

... och VIPS så har vi hoppat några dagar in på nya året! Nytt år, nya utmaningar och nya möjligheter!


 


För oss i Finabo, så har livet de senaste åren, mer och mer kommit att kretsa kring min stora passion i livet - häst. Sedan Herkules flyttade in i slutet av sommaren, så har ju intresset inte precis minskat.... Vår underbara Herkuels! Jag får ibland nypa mig i armen, för att riktigt FATTA att han är vår! Han är som en stor, chockladbrun nallebjörn med de snällaste ögon man kan tänka sig! En stor kelgris som älskar att bli gosad med... Jag kan inte riktigt se mig mätt på vår fina prins! Det är väldigt lätt att fastna hos honom i boxen... När man ser hur han sluter ögonen för att han njuter, när man ställer sig och mjukt kliar honom bakom örat... Eller en mjuk puff av den silkeslena mulen...


Vi går nu mot våren och med den kommer tävlingsäsongen... Och OJ vad vi känner oss laddade i år! Skall bli vansinningt roligt att ge sig ut på banorna!


Något som jag INTE har ägnat så mycket tid de senaste åren, är ju den här bloggen... MEN jag ser enligt besöksstatistiken att en del ändå hittar hit och besöker detta yttepytte lilla hörn av cyberspace... Vilket väcker min nyfikenhet ENORMT! :D Vill du göra min dag, så lämna gärna ett litet avtryck i form av en kommentar... ;)


Och för att kanske stilla någon annans nyfikenhet... Anledningen till att jag från första början startade den här bloggen, var min sjukdom - Mikroskopisk polyangit. Som debuterade år 2005... Jag hör till den lyckliga skaran av patienter, som är så pass lyckligt lottad, att jag i dag, sedan 2015, lever helt utan cellgifter! Jag har varit helt förskonad i från något skov och sjukdomen har inte visat någon aktivitet alls, sedan medicineringen startade. Fast jag är fullt medveten om att detta öde delas inte av alla mina medsystrar och bröder som lever med samma diagnos... Jag har haft en enorm tur!

Med dessa ord vill jag önska God fortsättning på det nya året och en härlig trettondagsafton!

Av carin johansson - 30 december 2016 14:09

Och vips, så är nästan 2016 slut.... Och så värst många inlägg, kan jag inte stoltsera med under 2016... Nej, tiden har liksom inte velat infinna sig... Eller inspirationen....


Men för att sumera 2016.... Har på det stora varit ett härlig år att lägga till handlingarna....


2016 har mestadels kantats av stor glädje och lycka... Även om sorg också har varit ett inslag, vilket det är i livet... Vår käre Hasse, tränare och mentor i ridningen, lämnade oss hastigt i februari... Sorgen visar sig på olika sätt ibland... Det tog ett tag för mig, att ens kunna försöka ta in vad som hade hänt... Jag kunde inte sätta ord på det ofattbara... Än mindre ens skriva om det... Det var som om orden tog slut... Många vänner skrev fantastiska inlägg på bloggar och facebook... Jag... Jag kände mig bara tom... Ofantligt tom... Så fort jag skulle försöka skriva något, så var orden som bortblåsta.... Hasse, Hasse.... Du lämnade ett tomrum....


Men vad jag med säkerhet vet, är att Hasses sista önskan hade varit att vi satte oss ner och deppade ihop... Så därför repade tjejerna mod och gav sig ut på tävlingsbanorna och tog med sig vad Hasse hade lärt dom! Kämpa!!! Och ben! Mera BEN!!! Vi vet med säkerhet att Hasse vid ett par tillfällen under året,  nästan har spruckit av stolthet, där uppe bland molnen.... :)


Och så kom den efterlängtade våren... Och försommaren... Och med den, en av årets stora begivenheter - STUDENTEN!!! Jag blir varm i hjärtat när jag tänker tillbaka.... Vilken dag! Vilken fest vi fick! Ett minne för livet!

 

Hästarna är ju en oerhört stor del av våra liv, nu för tiden.... Ibland känns det som om det är häst 24/7... Ganska så bra, med andra ord, för en hästnörd....


Fast beståndet har förändrats lite under året... Fina Diva, som under två års tid har bott hos oss, har åkt hem till sing ägare igen och gör nu kometkarriär som körhäst!


 


Fina fina Diva.... Här från sommaren 2015 och en fotosession med Madeleines Fotolycka....


Är dom inte fina, så säg...? Mammahjärtat svämmar över.... :D


 


Men det som har gjort störst intryck på våra liv, är väl Herkuels... Vår underbara, fina Herkules...


 

 


Så vi ser med stor spänning fram mot vad 2017 har att bjuda!


Med dessa ord, önskar jag dig ett Gott Slut och ett fantastiskt Gott Nytt ÅR!

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ carin i finabo med Blogkeen
Följ carin i finabo med Bloglovin'

mail


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se